liiinalundmark

Att vara orolig för sina vänner, att känna osäkerhet för hur saker och ting ska gå, att sova dåligt då tankarna snurrar, att bli ledsen då man ser andra göra sig själv illa, att inte kunna hjälpa till, att vara utestängd, att känslomässigt inte kunna reparera trasighet, att känna igen sig i smärtan utan att riktigt kunna förklara varför. Jag avskyr att vara nära utan att kunna hjälpa, jag hatar att vara utanför muren då det viktiga finns där inne, det sårbara, det finaste hos en människa. Jag vill hjälpa, men kan inte, muren är för stark, måste hitta en spricka som jag kan bryta igenom men ingen sån har uppstått än, att vänta på det är hemskt, väntan innebär mer förödelse på insidan, mer att laga, mer att försöka rädda innan allt är trasigt. Hoppet är aldrig ute, hoppet är det som bär människan, hoppet avgör framtiden, när hoppet dör är du död, utan hopp - ingen lycka.

Crazy day by the way, flera kunder som undrade om keratinbehandlingar och då jag gjort flest anses jag vara "experten" = jag får prata 5-10min med två olika kunder under min första klippning idag. Resulterar i en försening på 20min... INTE KUL! Meeeen, båda bokade tid redan i veckan så min kunskap (tidsspillet) var inte förgäves iaf ;) Hur som helst, gårkvällen: Harry Potter var sådär måste jag erkänna, manusförfattaren hade ändrat massor från böckerna och det förstörde!!! Personer visste saker dom inte skulle veta, en fight mellan Harry och Voldemort som inte skett i boken tillkom och ja en massa saker saknades elr sattes dit utan grund - dåligt, besviken :( Men nu är magi-eran slut i alla fall, känns nästan tomt inombords, varför fick jag aldrig mitt brev?! ;)