liiinalundmark

Galen fredag, receptionisten var sjuk och ingen kunde ringas in för att ta hennes plats då Hanne (vår elev/lördagsreceptionist) är i fjällen, cheferna i Gbg och dom andra vi tagit hjälp av förut oxå var ute på äventyr... Alla var nästintill fullbokade vilket medför att då shoppen ligger på nedervåningen har vi fått springa upp och ner hela dagen varje gång det plingat i dörren elr ringt. Det är första gången jag HATAT att vi har shoppen där nere, min dag skulle ha varit perfekt och jag skulle ha slutat i tid om det inte varit för alla samtal och kunder som pratar alldeles för mkt i telefonen - vissa ringer till receptionisten och pratar 10min om allt och ingenting vilket inte funkar då vi inte har tid med det! Vi är absolut bortskämda med receptionist, nästan inga salonger har det men då kunderna är vana vid att vi ALLTID svarar i telefon, att vi hjälper dom DIREKT dom kommer in i shoppen och att vi när vi svarar alltid har TID att boka om deras 7 olika klipptider för resten av året som ibland måste flyttas 2 veckor, 1 timme, från en frisör till en annan eller det värsta > bokas om från Classes listor - då gråter man nästan blod för att det tar sån tid och man blir ÄNNU SENARE ÄN MAN REDAN VAR...

 

Under denna vecka har tankarna handlat mkt om vad personerna runtomkring mig betyder. Tunga händelser sätter tankarna i snurr nämligen... För min familj och dom närmaste vännerna skulle jag göra nästan vad som helst om det behövdes - ta ledigt från jobbet med kort varsel, resa bort, hämta från häktet, ljuga för myndigheterna och kanske till och med ta en kula. Jag skulle oxå ställa upp som stöttepelare då det behövs, i sorg, rädsla, kaos och depression Jag är inte perfekt och jag är dålig på att visa känslor men det betyder inte att jag inte har några, jag kan ta hand om andra personer då dom mår dåligt och om jag skulle bli sjuk vet jag att mina vänner skulle göra lika för mig. Mottot för framtiden lyder VI TILLSAMMANS, inte jag ensam!